Nu cyklar vi. Till loppis, dagis och fest. Det är så skönt. Som att staden är mer tillgänglig. 

Det händer inte så mycket just nu. Livet liksom bara går. Barnen växer och vi är mest trötta. Kanske ska det vara så ibland också, att det inte händer så mycket. Även fast det frestar att säga att det är lite tråkigt. Jag vet att egentligen är det inte det men nära på. Jag vet att det är fantastiskt att jag får leka Madicken och Surikat hela dagarna och att jag får sovmornar med barnen mitt i veckan, jag vet att jag ska njuta, passa på och vara lycklig. Att jag kan göra pannkakor och cykla på utflykt med alla 3 precis när jag vill. Att jag aldrig kommer stressad till förskolan och hämtar vardagströtta barn som jag knappt sett på flera dagar. Men ändå, det är nästan tråkigt ibland. Nästan.